• Michael Soderling

Sluta skämmas!


När diskuterade du senast din egen skam? Jag tänkte diskutera min i dag.


Under ett spännande seminarium hos branschkollegorna på Provins Fem, som handlade om begreppet skam, fick jag en personlig upplevelse av hur min skam blev ett hinder. Efter ett inledande föredrag fick vi deltagare reflektera över vad vi hade hört. Vi gick laget runt där grupper om fem personer samtalade medan övriga lyssnade. Jag var i den sista gruppen och hörde massor av intressanta saker och jag ville kommentera allt.


Inne i mig kände jag dock ett diffust motstånd mot att yttra mig. Jag fick också syn på att pulsen dunkade. Obegripligt! Jag brukar sällan bli nervös av att prata framför människor. Till saken hör att det var en stor andel kvinnor i rummet, 80 procent eller mer. För att förstå vad i hela friden som hände med mig följde jag det råd jag gärna ger andra: Nämligen att gå upp i huvudet och lyssna till min inre dialog. Jag hörde att jag hade en obehagligt stark fantasi som gick ut på att om jag pratade skulle jag uppfattas som den typiske medelålders mannen som i ett sammanhang med en stor andel kvinnor tar plats utan att skämmas. Hade jag inte kunnat formulera detta för mig själv vet jag av erfarenhet att jag antingen blivit helt tyst eller pratat högljutt och forcerat. Istället lyfte jag min observation med deltagarna och möttes av intresse och nyfikenhet. Dessutom kom en annan manlig deltagare fram efteråt och berättade att han hade suttit med en liknande upplevelse.


Vilket leder oss till nästa nedslag angående skam: När jag jobbar med grupper händer det då och då att någon harklar sig och ställer en så kallad korkad fråga. Den ackompanjeras ofta av ”det kanske bara är jag, men…” I de situationerna vänder jag mig till frågeställaren och förhör mig om han eller hon var tvungen att ta mod till sig för att ställa frågan. Svaret är nästan alltid ja. Då frågar jag gruppen om det är det någon annan som sitter med en liknande fundering. För det mesta bekräftar minst en till person det. Det betyder att den som ställer korkade frågor gör inte bara sig själv utan också gruppen en tjänst. Mitt stående tips till grupper är att varje gång någon ställer en korkad fråga ska de andra som också funderat på samma sak högt säga det så frågeställaren inte känner sig ensam och pinsam. Det handlar inte bara om den enskilde individens välmående, det handlar om gruppens samlade klokskap och problemlösningsförmåga. Dagens retoriska fråga: Blir det bäst problemlösning om alla sitter med samma information i ett tillåtande klimat eller om informationen är begränsad till olika öar och människor är rädda för att göra bort sig?


Det här gäller också i coaching. Det händer inte sällan att klienter trivialiserar sin upplevelse. De lyfter någon sorts problem med emotionell laddning, sekunden efter slår försvaren till och de backar ett steg. Det kan låta så här: ”Jag vet att jag överreagerar” eller ”egentligen är det här väl inget stort problem.” Men mitt jobb är att dyka in skeendet och hjälpa klienten att se känslor som informationsbärare. Om du är förbannad, uppgiven eller ledsen beror det på något. Kan du sätta ord på ambivalensen avseende att tycka att något är viktigt och skämmas för att du tycker att detta något är viktigt, kan du punktera ambivalensen och få tillgång till din klokskap.


Det möjliggör att vi med utforskande frågor belyser problemet ur flera perspektiv. En relevant problemdefinition växer fram och min nästan hundraprocentiga erfarenhet är att i samma ögonblick som problemet definierats vet du också vad du borde göra som nästa steg. Vi hade aldrig kommit dit om skammen fått regera.


Så: Ta det du känner och tänker på allvar. Sluta skämmas!

De som vänder sig till mig är företagsledare, ledningsgrupper och ledare som vill realisera potentialen i organisationen och nå extraordinära resultat. De vänder sig till mig eftersom jag transformerar individer, grupper och organisationer.


#michaelsoderling #ledarskap #organisation #ledningsgrupp

184 visningar

Senaste inlägg

Visa alla