Alla som läser detta har någon gång suttit i en grupp och gnisslat tänder och undrat vad sjutton som pågår med en själv och med normalt kloka och vettiga kollegor.
Det som pågår är olika sorters försvar, det vill säga att människor gör något för att undvika något obehagligt. Försvaren löser ett kortsiktigt problem men medför risken att gruppen rör sig bort från verkligheten och uppgiften.
Förklaringar. Varenda gång jag jobbar med en ledningsgrupp kommer vi förr eller senare till punkten där jag säger ”har ni tänkt på att…” Det kan exempelvis röra sig om att medlemmar pratar i mun på varandra. När jag lyfter min observation möts jag i princip alltid av en förklaring: ”Det beror på att vi är så många utåtriktade.” Den förklaringen kan vara sann, men den hjälper inte gruppen. Motmedlet är att avstå från förklaringar och gå mot utforskande. Att gruppen frågar sig hur den kan se till att var och en blir lyssnad på.
Vaghet. Vaghet är utsagor av typen ”man borde ändå ta ansvar för de frågor som ålagts en.” Troligen vill den personen egentligen säga något i stil med ”du Kalle borde ta ansvar för att komma in med underlag till budgeten i tid.” När du hör vaghet kan du gott fråga, ”förlåt, men för mig är det inte tydligt vem ’man’ är, och dessa frågor som ålagts en, vad syftar du på?”
Spekulationer förekommer i alla former och ibland kan de vara svåra att få syn på. ”Det här kommer Lisa inte att gilla”, är ett exempel. ”Det här kommer inte att flyga”, är ett annat. Den typen av utsagor kan bli sanningar (särskilt om de kommer från en högstatusperson) och ligga som premiss för en diskussion som därmed rör sig bort från verkligheten och in i fantasins värld. Motmedlet är förstås realitetstestning: Vad grundar du det på? Vilka data har du som stöder det påståendet?
Ja, men-kommunikation. Ja, men… tenderar att skapa oändliga loopar och i värsta fall frustration och en kamp om sanningen. ”Ja, vi borde ha tätare möten men folk har ju så fulltecknade kalendrar.” Ett motmedel är att stanna upp och utforska ”ja:et” och ”men:et” var för sig. Prata separat om behovet av tätare möten, prata sedan separat om folks kalendrar och vad ni eventuellt kan göra åt dem.
Rollåsningar. Vi har alla gamla roller som vi bär med oss från historien. Jag själv har en gammal roll som Den Allvetande Storebrodern (som i sin medelålders manskropp skriver bloggtexter, höhö). En annan person kan ha en gammal roll som Den Självhävdande Lillasystern. Sätt ihop oss två normalt kloka och vuxna individer och addera en tesked känslomässig laddning, luta dig därefter tillbaka med en påse popcorn. Det kan möjligen bli underhållande fast mer troligt går det åt pipsvängen. Du själv kan antagligen identifiera vissa personer som väcker känslor hos dig som du inte begriper och du kan klura på vilken gammal roll som väcks hos dig. Veckans coachtips är att du börjar ditt sökande i relationerna i din ursprungsfamilj.
Vad kan du och dina kollegor göra åt dessa fenomen? Ni kan sätta ord på dem när de uppstår. Ni hantera dem med humor och självironi och vara lite förlåtande mot er själva. Om du kan få dina kollegor att läsa denna text och er nyfikenhet väcks – varför inte be någon av er att på nästa möte specialbevaka gruppen och ge den personen mandat att vänligt påtala när han eller hon tycker sig se mönstren?
Om du funderar på hur du ska adressera mystiska krafter i din ledningsgrupp, hör gärna av dig.
De som vänder sig till mig är oftast VD, CxO, förvaltningsdirektör och generaldirektör. De tar kontakt för att de vill realisera potentialen i organisationen och nå extraordinära resultat. Om du vill veta varför de vänder sig till just mig, klicka här.
Comments